Lugnet efter stormen

Äntligen kom och gick dagen som jag fasat så för. Pappas begravning. Oron och nervostiteten tog nästan knäcken på mig. Men allt blev så vackert och fint. Fina och fenomenala Erik Norström på saxofon, Ack Värmeland du sköna. Andreas vackra röst som fyllde kyrkan. Liselottes lugna stämma med sitt tal som samtidigt tog så hårt i hjärtat men ändå gav sådan frid. Alla förlösande tårar och den oändliga sorgen som äntligen fick välla fram. Hemskt, vackert och värdigt i en salig blandning. Nu får pappa ro och slipper alla resor fram och tillbaka till sjukhuset. Han slipper ha ont. Hösten som varit så fylld av oro, ilska och ledsamhet, känslorna får sakta sjunka in i kroppen och förhoppningsvis sakta suddas bort. Men sorgen bor i hjärtat och lär stanna där. Längtan efter pappa och saknaden är så oändligt stor. Nu tänder vi våra ljus vid hans fotografi och hoppas att han kommit till ro.

Nu börjar något nytt. Allt är förändrat men är ändå som vanligt. Jobb skall skötas, sysslor skall utföras och klockan tickar på som vanligt. Bilen skall lagas, teaterprojekten skall ros i land och ansökningar skall skrivas.

Helgen skall gå i lugnets tecken. Inga måsten, inga viktiga samtal att ringa. Nu skall bara ron infinna sig.

Hoppas nu att det vänder. Att allt faller på plats.  Vila i frid lilla pappa! Vi älskar dig så mycket!

Djur = Lycka

Vaknade av att Alfons ville ut. Med tassarna drar han ner allt i sin väg i fönstret för att fånga mitt intresse. Han vet att jag kommer flygande och slänger ut honom när han förstör mina saker. Lilla Hilma däremot blir glad när hon ser mig och följer mig tillbaka till sängen och kurrar tryggt på mitt bröst. Sömnen gick inte att hitta tillbaka till. Så nu sitter jag här med en rykande varm kopp te och väntar på att klockan skall bli såpass mycket att jag kan ringa några samtal.

Idag är det jobb och bilen står stelfrusen och obrukbar i älsklingsgrannens garage. Nu blir det att bussas fram och tillbaka. Lika gott det.

Jag har aldrig varit en kattmänniska, har inte ens tyckt om katter förr. Jag älskar hundar och gör fortfarande. Men för ett par år sedan gav jag efter för dotterns tjat och vi fick hem Elsa och Alfons. Två lurviga katter sprugna från en Norsk skogskatt. Tyvärr miste vi Elsa efter ett år då hon blev sjuk. Jag kom aldrig över detta då Elsa var min följeslagare. Därför kunde jag inte hålla mig utan skaffade en ny liten flicka. Hilma Malvina, döpt efter min farmor. Hon har blivit min nya följeslagare. Där jag är, där är hon. Vi är ett bra team.

Häromdagen när jag låg nedkrupen i soffan, med filten över mig, tittandes på en film som fladdrade förbi mig obemärkt, kom tankarna kring pappa och sorgen blev för stark och tårarna rann på mina kinder. Hilma satt i fönstret och spanade efter fåglar och annat skoj. Men på en sekund reagerade hon, tittade på mig med sina klotrunda bärnstensfärgade ögon och hoppade till mig och lade sig på axeln och tröstade mig. Efter en stunds hulkande och gråtande lugnande jag mig och hon knallade tillbaka till fönstret. Men sorgen är upp och ner och hit och dit. Tårarna började rinna igen och ögonen vändes mot mig, tassarna skyndade mot mig och ännu en gång lade hon sig på min axel. Denna gång sträckte hon upp sitt lilla ansikte mot mitt och slickade bort tårarna på min kind. Hon är underbar. Djur är fantastiska. Tänk om man kunde använda sig mer av djur i vården, både för fysiskt som psykiskt sjuka. Hilma är min tröst i allt det svåra.

Dessutom, det är inte mycket som slår den där stunden när man går in i stallet och får krama om sin favotithäst en stund och känna hans värme och kärlek. Eller en hund som kommer mot en med viftande svans och ärlig glädje för att hälsa och visa sin lycka.

Morgonen är ännu mörk men snön lyser upp världen och jag trivs med snön. Det är så vackert. Egentligen skulle jag vilja släppa alla måsten och sätta mig på en pulka och åka ner för en brant backe, om och om igen. Skrattande och full av barnslig lycka!

Vem farao roar sig med att skjuta på en stackars liten katt med en luftgevärskula?

IDIOTER!!!

Dumt fôlk

Å gubevars för dumt fôlk!

Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d'ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d'ä lett.

Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va'n, tocken sôm tocker ä.

"Gudagen, min goda man", sa'n. "Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn", töckte'n.

"Håja, nock vet ja dä", sa ja. "D'ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska'n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska'n gå."

"Mä se", sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. "Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da."

"Jo, når'n da ha gått ett stöck te, så kommer'n te e å, å i åa ä e ö."

"Vasa", sa'n.

"Å i åa ä e ö", sa ja.

"Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?" sa'n.

"D'ä e å, vett ja", skrek ja, för ja ble rasen, "å i åa ä e ö, hörer han lite, d'ä e å, å i åa ä e ö."

"A, o, ö", sa'n, å dämme geck'en.

Jo, den va nôe te dum den.

Tröttsamt!

...och så hittade jag fler skott utanför min uteplats som någon roat sig med att skjuta...

Bra och dåligt!

Ibland rinner bägaren över bara. Den här julen har inte varit den mysiga högtid som den brukar vara. Hjärtat som krossats av sorgen och allt jobb som följer med rensning av av lägenheter och allt det känslomässigt svåra med att ta hand om allt som man inte orkar eller klara göra sig av med men ändå måste. Förberedelser för begravning och allt annat som följer. Därtill en skadeskjuten katt med luftpistolskula i kroppen. Och nu en analkande förkylning med öm hals, snuva och allmän hängighet. Jag sitter och jobbar från morgon till kväll för att fixa och dona. Otryggheten är otäck. Vem skjuter på min lilla bebiskatt? Jag älskar Stocken och mina underbara grannar stöttar och förstår. Två vänliga själar hjälpte mig ta ut kulan till kattens förtret. Stackars liten. Jag blev skräckslagen då jag såg tusenlapparna flyga sin kos hos en veterinär. Nu får jag bara hoppas att det djupa såret inte blir infekterat. Men en trevlig och tillmötesgående polis gjorde mitt humör en aning bättre. Vissa personer får har ögonen på sig och jag känner mig en aning lättad ändå i allt elände. Tusenlapparna kommer ändå att fara iväg då bilen är trasig och måste in på verksatad. Så sitter man här, sömen håller sig på avstånd och jag känner mig sorgsen, trött och ensam.

Arbetslösheten tär också, pengarna lyser med sin frånvaro och jag väntar fortfarande pengar från Försäkringskassan. Varför tar det sådan tid? Räkningarna måste ju betalas och jag känner hur hela jag bubblar över av känslor som inte är angenäma.

Men allt ordnar sig till slut. Jag vet! Och jag ser ändå hoppfullheten där framme någonstans. All musik till begravningen är klar, programmet är också snart färdigt och blommor skall beställas. Nu gäller det att ta sig förbi begravningsdagen och sedan är det dags att tänka positivt inför det nya årets möjligheter.

Ja, jag tycker lite synd om mig själv just nu. Och det är väl inget bra utgångsläge. Så nu gäller det att vara stark och tuff. Ta i allt som skall fixas, låta tårarna rinna när de behöver komma ut och låta ventilen släppa fram det som måste fram. Jag kan och orkar mer än jag tror. Dessutom finns vännerna ett samtal bort och när tanken blir för stor och svår så finns det lyssnande öron och empati.

Promenader är bra. Rätt kost är bra. Positivt tänkande är bra. En skön säng är bra. Sömn är bra. Att skriva är BRA! Bloggar är bra. Snälla människor är bra. Polisen är bra. Snälla grannar är bra. Elisabeth Jönsson på kommunen är bra. Karin och Lars är bra. Liselotte är bra. Mina katter är bra. Dottern är BÄST!

Tillsammans fixar vi allt detta.

Nyårslöften finns inga men en tanke om vissa förändringar gror i hjärnan och visst skall detta år bli ett bra år.

Kärlek!

Lördag

Diskat, plockat, pratat med grannen, ätit och tvättat. Nu en stund framför datorn. Hilma har fått en papperspåse att leka med. Hon är fullkomligt galen. Först springer hon in och ut ur påsen för att i nästa stund ta en hysterisk runda i lägenheten och tillbaka in i påsen. Kul att beskåda. Hon är pigg trots att en superidiot har skjutit med luftgevär på henne och kulan sitter kvar i ryggen. Polisanmälan och kanske ett samtal till tidningarna. Hoppas slippa veterinären men håller koll på hälsotillståndet. Har som tur är vänner som är handfasta, kunniga och supersnälla. Vi skall försöka ta ut kulan själv. Stackars lilla katt!

Igår var däremot en annan typ av dag. Den började bra då godingen Andreas kom på besök för att tillsammans med mig promenera bort en del julfläsk. En timme i snö och skog, härligt. Sedan den jobbiga biten. Att ta sig in i pappas lägenhet och plocka ihop hans saker. En störtflod av tårar först och sedan full fart. Fick världens bästa hjälp och stöd som vanligt av Karin! Vem annars? En lägenhet klar, kvar är den han har bott i under snart tio år. Där finns minnena och allt som var han. Bara att ta djupa andetag och sätta igång. Önskar att jag hade ett trollspö. Vill inte, orkar inte.

Idag skall bli den första dagen i lugnets tecken. Skall sitta och slöa, hoppas få skjuts till affären för inköp av choklad, ett samtal men en vänlig själ och sedan bara TV och slapphet. Behöver en sådan dag efter all hets. Kan ändå inte göra något nu när det är helg. Bilen som är kass och skall på verkstad, samtal till Storfors kyrka och bestämma dag om gravsättning, samtal till stenhuggeriet ang. gravstenen, programblad för begravning, några samtal till avlägsen släkt som hört av sig, ordna serveringpersonal till församlingshemmet efter begravnigen, hyra kärra osv... Allt det där får vänta till efter helgen. Idag skall soffan och jag bli ett. Kanske en promenad ut i kylan bara för att friska upp kroppen. Annars ingen ansträngning.

Önskar att jag hade några miljoner, då skulle jag köpa en lyxresa till Lars och Karin, en studio till Andreas och en massa annat till människor jag tycker om. Kanske en ny bil till mig själv också.  Lars skulle förresten också få lite (mycket) sötsaker!

Skön lördag!

Fan, jävlar....

Så sitter jag då här efter att ha bjudits på god mat, trevligt sällskap och en avkopplande kväll hos goda vännen. Tankarna virvlar i huvudet precis som vid varje nyår. Vad skall hända i år? Blir det bättre? Sämre? Annorlunda? Omvälvande? Nåja, de tankarna får fara fritt då ingen ser in i framtiden. Men 2009 kan i alla fall sammanfattas som ett ganska tjorvigt år med min sjuka pappa, arbetslöshet och nu till slut min pappas bortgång. Ledsamheten idag har inte haft några gränser. Just idag skulle pappa och jag fira in det nya året tillsammans på det nya boendet. Allt skulle äntligen lugna ner sig. Han skulle få lite lugn och ro. Ompyssling och trygghet. Men så tas allt ifrån oss i en hast och vi hänger inte riktigt med. När Strandgården ringde i förrgår och frågade om den nya hyresgästens son fick komma in i pappas rum och mäta väggar och fönster brast det för mig. Det var ju det jag gjorde för två veckor sedan. Gick där med ett måttband och mätte vilka möbler som skulle få plats och vart de skulle stå. Ett dygn fick han på nya stället sedan tog han sitt sista andetag och somnade in. Det är så sorgligt och så jobbigt att förstå och ta in.

Samma dag som pappa dog ringde en dam från Orust kommun. Hon hade tagit emot pappas ansökan om färdtjänst.

Hon: Hej, jag har din pappas ansökan om färdtjänst här.

Jag: Jaha, men den kan du nog slänga nu för pappa dog i natt.

Hon: Jaha, vad bra, då lägger jag den i pappersstrimlaren.

Jag: Mm, ja det är ju ingen idé nu...(kväver gråten)

Hon: Nej, men då var det inget annat jag ville.

Jag. Ok, hej då!

Empatin står högt i tak!

Eller när jag ringde ansvarspersonen på kommunen och frågade hur vi skulle göra med pappas hyror. Då är detta bara en bråkdel av det som sades mellan oss:

Jag: Hej, det här är Katarina, Olof Vibergs dotter, min pappa dog i natt och jag har en del frågor...

Hon: Jaha, vad vill du då?

Jag: Jo, jag undrar hur man gör med hyrorna nu och uppsägningstiden och så...

Hon: Jaha, vadå menar du, han betalar ju för december till februari...Vad är det som är oklart?

Jag: Jo, men när det är ett dödsfall så står det i hyreslagen att det är en månads uppsägningstid...

Hon: Du får ringa och prata med (någon ohörbar förkortning) på expeditionen.

Jag: Men, vart ringer jag då?

Hon: Till expeditionen!

Jag: Men vilken expedition?

Hon: (SUCK) 33 40 00, men om det är så svårt att ringa själv så får jag väl koppla dig.

Jag: Jaså, du menar kommunens växel?

Hon: (Ännu mera suckande) Ja, växeln! Men jag får väl koppla dig då...

Jag: men vem skall jag prata med...?

Tystnad...väntan...växeln svarar...jag kopplas vidare...Har ingen aning om vart, tar allt från början igen, gråten stockar sig i halsen och jag har lust att bara lägga på.

Märker dock att jag hamnat hos en underbar människa som strukturerat och lugnt berättar vad jag skall göra. Från det allra första viktiga steget till dödsboanmälan och bouppteckning. Jag ber att få komma dit senare. Självklart!

Jag går dit och möter henne. Mina ögon tårfylls av hennes vänlighet, hjälpsamhet och empati i min svåra stund.

Hon: Har du den minsta fråga, fundering eller är osäker på något, kom hit eller ring mig så skall jag hjälpa dig. Jag förstår att detta är jättejobbigt!

Jag vill ta henne i min famn!

Kan inte släppa taget kring det otrevliga och okänsliga samtalet med kommunkärringen utan skriver ett brev och berättar hur illa jag tog hennes bitska ord. Har ännu inte fått ett svar eller en ursäkt. Får nog ingen heller.

Kanske dags att byta ut några stycken där på kommunen nu.

Man kan väl i alla fall beklaga sorgen!?

Jag begär inte att hela världen stannar upp för att min älskade pappa lämnat jordelivet men kan man inte vara lite finkänslig åtminstone?

Tack för ordet!

Gott nytt år!

1. Tocka orning dä ä uti väla nu
dä grunnar ja mycke på,
för di slôss å se'n jobbar di värre än sju,
dä dära ä svårt te förstå.

Men en a'en har fôll bra lite vett
å hôve dä ha'n fôll fått,
för te kli sej i när dä ä nô lett,
sôm när fôlk till exempel har brått.

För ja ä tôrpare ja,
å ja har dä så bra,
ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräset dä växer å rôgen han gror
å mor ho mal kaffe å grisen blir stor!

Hå hå ja ja, hå hå ja ja,
hör va dä blåser i träa i da!
Hå hå ja ja, hå hå ja ja,
dä blåser i träa i da!

2. Å flyger i lufta dä gör di sôm skam,
förskräcklit å fort ändå.
Dä ä skillna' dä när a'en ska fram,
en får klar sej mä te å gå.

Men en ä fôll bra bakôm emellerti
när en inte kan räkne ut,
va i hundan di har så ont ôm ti,
den tar fôll i alla fall slut.

För ja ä tôrpare ja,
å ja har dä så bra,
ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräset dä växer å rôgen han gror

//:sätt på panna mor!://

Hå hå ja ja ...

3. Här har en dä rätt så skapli't bra,
fast en får lite ont där bak,
men bevärli'heter dä får en Fôll ha,
en ä alla fall unner tak.

Te ge sej åt ôt skogen ä ingen idé,
ja står på mej å säjer "Stôpp!"
För se råkt ja te hugg nôa meter mä ve,
ja den tar di å eller ôpp.

För ja ä tôrpare ja,
å ja har dä så bra,
ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräset dä växer å rôgen han gror

//:dra opp klocka mor!://

Hå hå ja ja...

Långsam bilfärd...

Sakta, sakta åkte jag mot Henån idag. Förarna bakom tryckte sin bilnosar mot min bil och försökte komma förbi så snabbt som möjligt. Iskallt och utan att trycka hårdare på gasen for jag i sakta mak mot målet och kom fram helskinnad. Avskyr vinterkörning. Kör hellre på tok för sakta än på tok för fort.

Sitter och väntar på min arbetsgivare. Vi skall ta en stund och samköra våra tankar kring olika arbeten. Dock är jag rädd för att jag inte har mycket att komma med idag då den senaste veckan har ägnats åt sorgen och de praktiska göromålen som följer ett dödsfall. Tur då att jag har den bäste arbetsgivaren. Han kommer att förstå och sätter ingen press på mig.

Det skall bli kallare. Kanske mer snö. Vackert och besvärligt. Åker till Landvetter på onsdag med dottern. Känns hemskt. Vad gör man med ensamheten? Även om tvåsamheten hemma kan vara påfrestande då två olika typer av sorgbearbetning gör att det uppstår kaos emellanåt, så är faktiskt det bättre än sorg i ensamhet. De dystra tankarna får fria ytor och inget distraherar när sorgen blir för påträngande. Tur att telefonen finns. Och vännerna!

Nu skall jag värma mitt inre med te.

papper, hemmet är fullt av papper...

Så var det där förbaskade pappersarbetet slut för denna gång. Pappas gamla papper i en pärm, pappas senaste i en, mina gamla i en, mina nya i en, obetalda i en, stolpa upp ekonomin, räkna ut summan för varje post, räkna ner, upptäcker till min  fasa att utgifterna överstiger inkomsterna med det dubbla. Bravo. Sedan alla papper inför dödsboet och bouppteckningen. Räkna på begravningskostnader så att vi håller oss innanför gränserna. Nu har allt funnit sin plats i hemmet, i pärmar och jag hoppas att jag inte missat något nu. Nu ser jag skrivbordet. Det är av trä, något repigt men annars ganska fint.

Dagen har bjudit på allt och nu skall jag lägga mig och hoppas att denna dag aldrig vill återvända!

Om någon nu mot förmodan skulle läsa mina inlägg, tänk på mig i morgon kl. 11.00 då jag behöver alla positiva energier jag kan få.

Tänk på de hemlösa. Köp en FAKTUM och något värmande och gott!

Söndagens morgontankar...

Upp och ner, fram och tillbaka går humöret. Tanken flyger iväg ibland och jag hamnar i fjärran tillsammans med mina funderingar. Igår stod jag och febrilt försökte hitta rödkålen i affären och kände hur gråten fyllde mitt bröst. Nej, låt det inte komma nu, låt det inte... Men så kom tårarna och rann över kanten och ner på kinderna. Varför där och då? Jag vet inte. Var det frustrationen över att inte hitta? Var det min totala okunnighet att hitta den förbannade rödkålen? Jag ville bara få den i min hand och gå mot kassan. Eller är rödkål så förknippat med pappa och glädjefull jul? Jag vet inte. Och jag bryr inte min skalle med att förstå varför gråten kommer i tid och otid. Den finns där i alla fall och det är jag glad för. Det lättar på trycket, från det svåra som bosatt sig i kroppen. Jag hittade rödkålen. Det stod en ynka burk kvar på hyllan. Jag grep den med min hand och tänkte att NU BÖRJAR JULEN! Jag letade reda på skinka, Alladinask, potatisgratäng, julmust och lite annat smått och gott. Nu orkar jag fira den här förbannade julen, tänkte jag och la upp allt det där på kassabandet som andra lagt upp några dagar innan. Om det varit samvetet som fått julkänslan att hålla sig på avstånd över julaftonen och juldagen, chocken eller sorgen, vet jag inte heller. Antagligen allt i en salig blandning. Inte vill jag sitta vid levande ljus, i värme, fylla magen med allsköns gott och njuta av julens värme när pappa sover den eviga sömnen i en kista. Han skulle ju också få vara med om detta.

Det spelar ingen roll om jag föröker vara en amatörpsykolog. Jag vet att det kommer att ta ett tag för allt att lägga sig. Det kommer att gå en tid innan tårarna slutar att bubbla upp i ögonen när jag ser en vänlig människa. Och det kommer att dra och slita i mitt hjäta när jag skall gå genom pappas tillhörigheter. Att vistas där han vistats, att slänga sådant han ville ha kvar, att skänka bort sådant som han aldrig skulle skänka bort. Känner jag mig själv sparar jag allt. Till och med den gamla marsipangrisen i originalförpackning från början av 1980-talet som pappa ännu inte slängt och som står i hans sovrumsfönster, fylld med damm och smuts.

Sorgen tar konstiga vägar och jag följer dess väg och hoppas att jag kan släppa taget och se att det är så här mitt nya liv är.

 

Snö...

Oj, vad det snöar. Jag vet inte om jag skall våga mig ut i trafiken idag men kylskåpet gapar tomt och suget efter god julmust är alldeles för stor för att avstå en resa. Igår körde vi till och från mamma i 30-40 km/h så det minimerar ju risken för avåkning även om det inte finns några garantier. Jag skall göra ett försök.

Dottern sover ännu fast klockan närmar sig 13.00, men jag låter henne sova. Det är lov och huvudet hennes är säkert fullt av ledsna tankar när sömnen egentligen skall ta över vakenheten. Hon säger att hon tänker, att det är oroligt på natten, att ledsamheten kommer. Så hon stickar, ett par raggsockor. Snart har hon nog stickat klart den ena. Bra sätt att komma från sorgen. Gitarren hennes är också bra. Jag vill sova. Gör hellre det än är vaken. Då kan jag slippa jobbiga tankar. Idag har jag dock gått här länge och pulat. Diskat, städat, dammat, tvättat, sorterat...

Idag är det fem år sedan Tsunamin sköljde bort många människors liv. Jag frågar mig naturligtvis vad jag har att gråta över. En gammal far som levt ett långt liv. Men min sorg är stark, intensiv och min alldeles egen. Men jag känner för alla de som miste sina familjer, små barn som hade hela liv framför sig. Perspektivet är bra men ingen tröst i mitt hjärta.

Jag är så glad åt att pappa får komma i jord i Storfors, där hans själ och hjärta är. Hos farmor och farfar, i Värmlandsjord. Det ger mig också en anledning att resa dit och se det som funnits som en del av mitt liv sedan barnsben.

Nu väntar en varm dusch och sedan en färd i snömodden. Håll tummarna!

Fredagens tankesmedja

Det är fredag, klockan är lite över sex på kvällen. Ute snöar det och flingorna landar på marken som slask. Bilen framför oss gled av vägen, när vi var på väg till mormor för lutfiskmiddag. Vi stannade naturligtvis och hjälpte, så gott vi kunde. Efter många om och men och nya människor på plats kunde vi få upp hennes bil ur diket med hjälp av mitt rep och en Västtrafikbuss och vi fick fara vidare i sakta mak och fylla våra magar med god mat.

Men dagen började med julotta. Ett skönt och vackert sätt att börja en juldag. Min allra första julotta. En mus sprang i mittgången och fångade mitt intresse mer än prästens ord men sången gick rakt in i hjärtat och fick mina ögon att åter tårfyllas när tankarna och sorgen över pappa kom över mig. Musiken har en märklig kraft. Den sätter igång hela känslospektrat.

Efter julottan sov dottern och jag några timmar. Sedan blev det mest en slapp stund i soffan med levande ljus. Mina tankar flyger hela tiden iväg till pappa. Alla minnen som plockas fram ur det enorma minnesskrinet. Där finns både glädje och tråkigheter men det är med glädje jag nu vill minnas hans stund här på jorden. Pappa har inte alltid varit den bäste men han har alltid funnits för mig och gett mig kärlek, på sitt sätt. Jag var skyldig honom detta, att kämpa när han inte kunde kämpa för sig själv. För han hade ingen annan än mig och min dotter. Det var vi tre! Mot världen!

Jag känner mig trött, ja, rent av slut i hela kroppen samt själen av allt arbete och den energi jag ägnat åt att kämpa för att ge honom ett värdigt avslut. Att kräva att han fick vård. Att någon skulle ta hans tillstånd på allvar. Men frågorna finns kvar. Varflör berättade ingen för oss hur illa det var? Varför sa ingen hur det stod till, hur han måddde, hur det egentligen var? Det gråter jag mest över. Att all min kamp inte gav det resultat som jag ville uppnå. Jag ville ge honom ett bra, lugnt och värdigt slut. Och jag ville sitta vid hans sida när han tog sitt sista andetag. Det var jag skyldig honom. Men vi var inte beredda på att slutet skulle komma redan ett dygn efter att han äntligen kommit till det ställe som jag kämpat så för att han skulle få komma till. Men han var hemma bland sina saker och tyckte väl att det var dags att lämna livet nu. Hellre där än på något sjukhus med oss milsväga ifrån. Nu kunde vi sitta med honom hela natten, pussa hans panna, klappa hans hår (som han var så noga med) och hålla hans skrynkliga händer. Säga hejdå i lugn och ro och säga allt det där som vi inte vågade eller hann med när han levde. Jag kommer för evigt sakna hans glittrande ögon. Glittret som fanns där om han skojade och var borta om humöret var annat. Glittret fanns om han tyckte om den som stod i hans synfält. Glittret i ögonen var pappas signum. Som när Frida var med mig hem till honom. Han tog inte ögonen från henne. Kom jag utan henne sa han: Ja, då kunde dä kvätta! Men kärleksfullt för ögonen sa att det visst var skönt att bara jag kom men att det hade varit dubbelt så roligt om Frida var med.

Nils Ferlin  - Om Ögon

Men sade jag således detta:

De vackraste ögon jag vet

är barnets ögon som ser en stor

och jublande hemlighet

det minsta alldagliga ting:

en stjärna, ett blad, ett bi

och en solstråles lek i en vattenpuss

- som man inte får plaska i!

Men sade jag således detta

då tänkte jag inte på de

gamla och stillsamma ögon

som dävnats i årens ve.

Ty då - när de snuddas av glädje

och skimra en stund och le,

då märkte jag nog att det finns

inga vackrare ögon att se.

Älskade pappa!